my mind’s eye

I’m finally back at work!

I’ve made my way through five and a half weeks of vacation, which could be quite fun…
…BUT…

I started out with two and a half weeks and after that I would go back to work. However, during those two weeks I got a good offer from another game developer and felt it was time to move on. So, returning to work, I was suddenly about to quit and leave.
Actually - I wanted to start at my new place as soon as possible but my period of notice was still going to be one month. I was away on vacation, visiting my parents and wasn’t really going to go back home for another one and a half week…

So, I quit over phone.

Yeeees… well…
Not the best thing I’ve ever done - not really the cleanest break. And considering my bosses would dislike the usual face-to-face resignation, I can only imagine how they felt getting a mail and a resignation over the phone. In fact… Since I expected a not-so-pleasant response, I actually phoned my producer (since he’s actually a person you can have a nice and honest conversation with without judgement and red-eyes-of-doom) to tell him and let him “calm them down” before the real mail appeared.
Feeling a bit bad about all that I explained it all in more detail in a mail to them and apologized - only to get a really “hurt” reply where they, very clearly, stated that they were the true victims.

Unsure of wether I’d have to work for another three weeks when I returned, I entered the office after my vacation. After the initial “Go to hell and get out of my office” comments from one of my bosses - I actually got a nice (and cooled down) chat with him. It felt pretty good after that, although a lot of the chat consisted of him badmouthing the company I was about to go to, me, my previous work and all other games in the history of games. Of course, the only good game was the one he was working on (being the one I was leaving).
But I guess I never expected anything more than that.

Good thing though was that I actually got to go the same day.
So, packing my stuff and saying bye to my colleagues - I just went home.
(And then I spent the three paid weeks painting tables, chairs, fixing things in the apartment and getting my inspiration back…)

A truly empty feeling, although relieving, but I truly missed many of my great colleagues.
I still do, three weeks later - but that’s bound to happen when you spend most of your waken time for two years with a whole bunch of like-minded people.

So to my old friends over there - take care y’all - I’ll miss you.

And to my new colleagues (who so far seem like a bunch of great people):
Thanks for having me!

Yet another day of actually not playing any games.

I’m working my way through the hardback Marvel collection “Earth X“. Awesome story - but it’s a heavy book and you can actually feel the weight of it in your wrists after a while. Basically, you get to follow the last time of earth and humanity before it all goes under (I’m not done yet, so I don’t know how it will end). You get to follow an android called X-51 who is transported to the moon where “it” has to become the new Watcher. Uatu, the old Watcher, put on the moon to monitor the history of earth has gone blind the last 20 years or so, and X-51 becomes his new eyes. They are discussing the concept of humanity both when it comes to good and evil, politics, cause and effect, regret and power struggle. (During this conversation the reader gets to see what has happened to many of the old heroes and villains and how the world has changed because of their actions.)

A week ago I picked up Earth X, along with the beginning issues of the “Civil War” and “House of M” series.

I was a great fan of Marvel comics when I was a teenager (going through Spiderman, X-men, Daredevil and some Hulk and Fantastic Four). I’ve kind of abandoned the issue by issue approach though, and instead only aim for finished albums (I’ve done this with other comics as well - it’s just so space consuming to collect the individual issues). I still have binders with Spiderman and X-men all over the top shelves in the library at home and boxes with old Usagi Yojimbo, Groo and Bone comics. Of course I’ve bought most of these in collected albums instead, so I hardly ever open a single issue.

Anywho…
I haven’t really read Marvel comics for ages now, but suddenly felt compelled to grab some new ones - going for collections of alternative Marvel worlds or events. I actually think that it was DCs “Kingdom Come” (written by Mark Waid and wonderful art by Alex Ross) with a story about future superman and all the other great DC heroes - that kicked by old super heroes interest into gear again.
That and Neil Gaiman’s take on an alternative Marvel universe in “1602” and the revival of “Eternals“.

I feel that I ahve to say though that this post was supposed to start with me telling you what I really did today. Because, apart from reading some Earth X - and not playing games, I’ve been painting a kitchen table white (and putting it together while painting - it is the IKEA table “Ingo”). So now I have to wait 16 hours before doing the second layer of paint. Oh, and I also watched four episodes of “The 4400″ - and that was going to bring me into a post where I wanted to tell you about all the great TV-series I think are worth watching. I think I’ll put that in another post instead (this one is clearly about comics now).

While I’m on the subject of comics again, I just have to tell you that if you’ve read anything from Neil Gaiman, you should really go for the rest of it as well. If you want comics - go for the “Sandman” series - which are truly a work of pure art, and if you like the written word - aim for “Neverwhere”, “Stardust” and my favorites “American Gods” and “Anansi Boys”.
And now Stardust will enter the silver screen… I’m happy that someone tries to interpret Neils books into the movie media, but the trailers don’t look that good, yet. If, however, the movie will sell and bring in enough cash, the good part is that more of Neils original stories will turn into movies. Would be awesome to see American Gods as a movie. A really weird roadmovie.

And while I’m one the movie out of books (or comics) subject…
I’m actually proud to announce that I hadn’t read any Hellboy at all before the movie came out. I know I’d seen some issues and some books at my local book store, but I just never tried it out. After the movie however - I went nuts and got any Hellboy I could get my hands on. I simple love Mike Mignola’s really iconic drawing style, along with excellent stories (what can go wrong with monsters, cthulhu myths, mad scientists and power hungry nazis?). The mix between humour, hard sarcasm, mystery and action is superb!
I would also recommend the spin-off called “B.P.R.D” with good art by Guy Davis (and colors by Dave Stewart).

Back to today…
I didn’t just paint the table. I went out to get blueberries as well. Me and my wife (Sandra, if I haven’t mentioned her name before…) were out walking yesterday evening and found a couple of golden blueberry spots in the forest nearby, really close to the path too. So today we got a jar and picked a whole bunch for breakfast tomorrow. Big and blue ones. While out walking we also discovered two restaurants we’ve never seen before, looking really nice. Have to try them out sometime soon.

So I guess today ended up as a Comics post, which is kind of nice because I really want more people to read comics. Today there’re so many really great comics for adults so you should never really connect it purely to teenagers and kids.
And while I’m on that I read that Alan Moore’s and Dave Gibbons’ comic “Watchmen” is being turned into a movie. Zack Snyder is directing (the man behind Dawn of the Dead remake and 300) so the visual style will probably be awesome. Watchmen is, for the people out there not knowing this, a comic about a world after the heroes’ golden days are gone. It’s a world where the masked, tights wearing heroes have been questioned by the society and most of them have quit their vigilante lifestyle (threatened by lawsuits and angry mobs). Really good story there if you haven’t read it.

Finally…
it’s interesting that I always misspell have (ahve) and more (mroe). It’s uncanny - always, in every text. Makes me wonder if I perhaps should have a different keyboard setup.

That’s it.

Go put on yer tights and save the world!

There are just too many games I want to play!

I just spent the last year or so working my ass off, cutting down painfully on my sparetime. Since I do have a wife and I really plan to stay married to Sandra for the rest of my life - I valued social life higher than playing computer games (the few precious hours where both of us were still awake).

Kudos to Nintendo both for the DS Lite and the Wii!
Even though I had so little time, I managed to first play on my DS going home from work (subway - taking about 30 minutes). I’ve subwayed my way through Brain Training (electronic Sudoku rules), Sonic, Mario Bros and Phoenix Wright - Ace Attorney. And then, when I get home late in the evening, I spent 30 minutes wacking away imaginary balls with an imaginary baseball bat with my Wii Sports (rounding off with some boxing if I felt like taking a shower before bed).

That was probably how I survived my way through the dark winter months, still being sane when we delivered GRAW2 (Ghost Recon Advanced Warfighter… 2 - just slap in a “Tom Clancy’s” first as well and you’ve got one of the longer computer game names in history).

However, now when I’ve got “all the time in the world” - also known as vacation - I simple can’t just sit down and play through a game. I want to play so many!
The past weeks I’ve been shopping my way to happiness by buying a whole batch of games.

(Hmm, Perhaps I should start giving the games I play some kind of rating… Oh we’ll see if I feel that’s interesting…)

Okay.
So those are the new games.
Apart from those I’ve kind of already started playing Final Fantasy XII (being about 25 hours into the plot), Shadow of the Colossus (5 boss fights into the game) and Zelda: Twilight Princess for the Wii (Got a horse and been riding through the village, so I only have about 15 minutes worth of real gameplay there).

So what should I do?!
There’re just too many games going for now and I really like them all. The DS games have the upper hand due to the fact that I take them with me if I go into town or have something I ahve to wait for at home. Out of those, I think Hotel Dusk wins for now, since it doesn’t have as complicated controls setup as Metroid.

And while going here, having trouble deciding - I now await Settlers and the new Zelda for the DS, and of course “Little Big Planet”, which is the game that will motivate me into buying a PS3, for real (which in turn will motivate me into buying a better TV!).

But life is even more complicated than that. As if the games competing with each other about hogging my time - I’ve also become addicted to a couple of TV-series…

..But that is a whole new story.

Over and out!

Man måste ju alltid starta med något, så here goes…

Okej - en första berättelse från verkligheten.
Min fru (Sandra) kom hem igår kväll med den senaste fadäsen från en av våra bekanta…

Jag tänkte använda lite fiktiva namn, där det behövs - men resten är min absolut objektiva sanning.

Vi känner en person, sen lång tid tillbaka, som nu de senaste åren har påbörjat någon form av snurrig resa mot vuxenlivet, med allt vad det innebär (han är runt 23-24 nu…). Det har funnits vissa “trust issues” mellan honom och hans familj (det finns anledningar som jag kanske pratar om senare), men förhoppningen har varit att det ändå kommer att ordna sig (att han ska växa upp och bli en ansvarsfull person).

Hur som helst.
Killen har fått tag på ett sommarjobb hos en stor biltillverkare - från en tidigare bakgrund av att i princip aldrig vilja jobba (eller åtminstonde ge upp jobb på de mest korkade sätt, så fort som det inte är roligt och intressant längre). Hans far fixade det här första, riktiga, sommarjobbet åt honom.
Det här är tyvärr grunden till det hela - han har aldrig riktigt på egen hand fått böna och be eller jaga och kämpa för varken jobb eller utbildning (eller pengar). Därmed har han nog aldrig känt behovet av att faktiskt hålla sig kvar och uppskatta det han sysslar med.
För några år sedan hamnade han i ett ganska tvivelaktigt umgänge som höll på att dra ner honom ordentligt i skiten - så en av förutsättningarna för att bli bättre och ta sig tillbaka till ett riktigt liv var, i alla fall från familjens sida, att bryta banden med de gamla demonerna.
Av någon anledning (viljan att inte såra någon kanske?) så har han så svårt att släppa de här personerna - trots att hans liv inte är direkt fattigt på vare sig vänskap eller kärlek.
Så, för att summera alla förutsättningar här:
-Han ska helst inte umgås med en mindre grupp av sina gamla vänner - för sin egen hälsas skull
-Alla i hans närhet ser nervöst om han den här sommaren ska kunna sköta sitt jobb
-Vi väntar med spänning på om ansvar och drivkraft ska dyka upp
-Och helst ska han lära sig hantera pengar också - något som inte har fungerat så bra tidigare (jag kan återkomma till det…)

Han var på besök hos oss för ett tag sedan, med första arbetsperioden avklarad. Allt verkade ha gått bra och det såg ljust ut för resten av sommaren. Under tiden här fick jag (men tydligen inte min fru) veta att han planerade att åka nedåt i europa för att festa några dagar. Lät som ganska vettiga semesterplaner, så jag önskade honom lycka till.
Hur han satte upp dessa semesterplaner och berättade om dem för sin familj var det riktigt spännande här. Så här låg det till:

Hans problem var ju att han skulle åka iväg med en av sina “dåliga” vänner, vilket ingen i familjen eller i kompiskretsen skulle acceptera. De var dessutom tvugna att åka på en fredag, och han hade inte tagit ledigt från jobbet för detta ändamål. Slutligen var familjens misstänksamhet ett problem också, speciellt eftersom han inte riktigt hade lust att tala om att han skulle åka utomlands…

Liten rollista för att göra allt enklare:

Robert - killen allt handlar om

Konrad - den “dåliga” kompisen

Samuel - den bra kompisen

Fadern - Roberts far

Lösningen är genialisk:
Robert hade kommit försent till jobbet på måndagen, samma vecka (pga ett litet missförstånd gällande schemat). Trots det valde han att helt enkelt inte gå till jobbet på fredagen, samma vecka. Ingen sjukskrivning, ingen ledighet. Istället väljer han att bara inte gå, och hoppas att ingen får reda på det (misstag #1).
Till sin familj, där Robert bor över sommaren, säger han att det är produktionsstopp på jobbet, så han behöver inte komma in på fredagen. En fiskig förklaring, men ändå delvis trovärdig.

Han talar om att han ska åka till västkusten över helgen med sin polare. Dock inte med den dåliga kompisen Konrad som han egentligen ska åka iväg med, utan en helt annan - Samuel (en av de bra kompisarna).
Roberts far kontrar med att han gärna vill ha Samuels mobilnummer, om något händer och Roberts mobil är avstängd. Då gör han det underbara - Robert ger ett påhittat mobilnummer till sin far (misstag #2).
Slutligen går Konrad och växlar till sig Euro för sina sista pengar (han räknar kallt med att familjen ska ge honom pengar att leva för när han kommer tillbaka - eller som han själv säger “De är ju så lätta att manipulera, och tyvärr drar jag nytta av det ibland”.

Så - nu är allting vattentätt nog för att Robert ska kunna åka iväg. Ett sånt underbart upplägg är som gjort för att gå käpprätt åt helvete. Taktiken känns som att sitta och borra hål i kölen på en båt…

Vad som händer är:
På fredagen ser Roberts chef att han saknas och ringer därför hem till Roberts far. Fadern inser att lögnerna om jobbet antagligen var en “cover story” för något annat, och ringer Roberts mobil (som naturligtvis är avstängd). Fadern ringer då Samuels mobil och får pipet av ett ogiltigt nummer i örat. Han kollar Roberts kontoudrag och ser att han har växlat in nästan alla sina pengar till Euro. Eftersom det är väldigt enkelt att kolla upp telefonnummer på något kallat “internet”, så får Roberts far snart tag i Samuels föräldrar. De berättar att Samuel är i Göteborg, och ger fadern ett riktigt mobilnummer dit. När han ringer, blir Samuel mycket förvirrad, eftersom han inte vet var Robert är (och han är i alla fall absolut inte i Göteborg…)
Nu fattar Roberts far stora misstankar och hör av sig till Konrads mor (liknande lögner och hemlighetsmakeri tidigare har ofta inneburit att Robert har haft återbesök hos just Konrad - en man som pga sitt sätt att leva antaglien inte får se många år efter sin 30:e födelsedag). Hennes son har sagt till henne att han skulle åka till västkusten med en kompis, Samuel. Samma Samuel. Båda har använt samma alibi för att inte bli störda under semestern - ingen har sagt något till Samuel om det (så att han åtminstonde kunde förbereda sig på att täcka för dem båda).

Allt jag såg framför mig när jag hörde det här berättas för mig var en stor sjunkande båt, och ljudet av en sliten borrmaskin. Det mest skrämmande är att Robert har övat många år för att kunna ljuga för sina nära och kära, men erfarenhet verkar i det här fallet inte vara speciellt bra för karriären.

Man kan skratta åt det tragiska upplägget, men samtidigt skaka på huvudet över hur, efter så många år (och så många liknande idiotlögner), killen fortfarande inte har fattat att andra människor inte är idioter. Stora delar av befolkningen, vilket inkluderar hans familj och vänner, kan lägga ihop 2 och 2 och faktiskt få 4.

Ska bli spännande att se vad Robert tar sig för i framtiden…

Slutet…
Det är intressant att min första riktiga post skulle komma att handla om någon annan, men det är väl så här jag får starta. Egenanalysen får dröja lite, men det kommer nog också. Med tanke på att jag just nu sitter av min uppsägningstid från mitt tidigare jobb på “Grin”, och med skräckblandad förtjusning ser fram emot mitt nya jobb på “Avalanche” och dessutom har fritid och pengar nog att köpa på mig och spela alla de spel som jag har suktat efter de senaste månaderna. (Känns som att dessa kan hamna i några helt egna bloggposter inom kort.)

Over and out.

This is my first blog post, ever. From now on I’m going to post in swedish - since I live in Sweden. I know the rest of the site is in english, but in order to actually be able to write just about anything, I think the native language will be the best thing.

For now atleast.

Will be interesting to see what turns up here.